Så då var det äntligen gjort..huvudet är opererat.

Jag skulle infinna mig på Lunds sjukhus onsdagen 5 mars kl 10.00 för inskrivning, provtagning och magnetröntgen.

Barnen skulle lämnas på dagis och det var något av det svåraset jag har gjort.....det kändes HEMSKT att lämna dem på dagis för att åka och operereas i hjärnan.. Det finns ju alltid risker med operationer även om riskerna är väldigt  små, så finns de ju där i alla fall.. Kunde hålla mig från att stortjuta ända till vi kom till kapprummet påväg ut.

Vägen ner till Lund var hemsk, jag mådde så illa så vi fick stanna så att jag kunde spy två gånger påvägen ner..var förmodligen all oro som gjorde sig påmind.

Väl inne på sjukhuset var de så hmla snälla och trevliga, och jag fick ett rum direkt. Tyvärr så skulle det visa sig att jag skule dela rum med en MYCKET krävande gammal dam, där INGENTING dög åt henne och hon tog verkligen tillfället i akt att utnyttja de stackars uskorna som sprang och försökte göra henne nöjd. 

Jimmy var med mej hela dagen fram till 17.00 och efter att alla undersökningar inför operationen var gjorda, sen åkte han hem för att lösa av barnens farfar som ryckt in och hämtat på dagis.

Resten av dagen/kvällen gick åt till att försöka att inte reta mig så mycket på tanten i sängen bredvid, och att duscha med de där bakteriedödande svamparna man ska duscha med innan op.

Kl 07.55 på torsdag morgon hämtade de mig för operetion, och frågade om jag ville ha något lugnande innan??

Men det vill jag inte, finns det något jag hatar så är det att tappa kontrollen över mej själv och det räcker gott o väl med att man ska sövas ner tycker jag.

Vi möttes av ca 10-15 grönklädda operationssköterskor, narkosläkare/sköterskor innanför dörrarna på operation och sen tog de så väl hand om mej att jag var inte rädd det minsta lilla.

När jag sedan vaknar upp är klockan 11.30 och jag ligger på uppvaket.

Fick stanna där till klockan var 16.00 och sen kördes jag upp igen till salen på avdelningen. Det gjorde inte så ont efter att jag fått morfin ett par gånger på uppvaket, så det gick att hantera smärtan ganska bra tycker jag nog, hihi.

På kvällen samma dag som op. gick det inte längre...jag var TVUNGEN att flytta till ett annat rum, om det så var en städskrubb  så var jag tvungen att komma ifrån denna tant!!!!

Och de förstod mig, och flyttade mej till ett eget rum med stooooor tv.   

Under dessa dagarna på sjukhuset har jag mest sovit, pga allt smärtstillande jag fått, men även saknat mina barn och familj något fruktansvärt.Jag är så glad över alla fina människor som skrivit på fb till mig och Jimmy och är tacksam över att ha så fina människor i min/vår närhet.

Jag kom hem i måndags kväll och det blir ständigt lite bättre, däremot blir jag trött som fan för minsta lilla sak och har jag struntat i att vila när den tröttheten visar sig, kommer huvudvärken som ett brev på posten någon timme senare med förnyad intensitet..men då har jag ju bara mig själv att skylla.

Nu ska jag försöka komma tillbaka till mitt gamla vanliga jag igen, fast utan att stressa så mycket som jag gjort innan.

Man får rätt mycket perspektiv på både det ena andra när man sitter på en neurokirurgisk avdelning, och ser människor, både unga och gamla som drabbats av stroke, hjärntumörer, och andra tillstånd som gör att de inte alls mår bra. Då funderar man vad som verligen är viktigt i livet.

"Bättre lite skit i hörnen än ett rent helvete", men det behöver ju inte gå till översdrift åt något håll. Man behöver inte vara helt pedant, men man vill ju heller inte bo i en svinstia.

Lagom är bäst!