Ja här går man o väntar o väntar...

Fick besked om att ett svar från MR skulle komma tisdag eftermiddag, möjligtvis onsdag förmiddag...Har nu äntligen efter att blivit kopplad runt i princip hela sjukhuset, fått reda på att min kära läkare som beställt akut MR på mig.....har gått på ledighet.

Och där har vi problemet. Det är den remitterande läkaren som ska ge svar från röntgen och hur ska det gå till?? När hon har gått på ledighet???!!

Har de ingen som helst jävla förståelse om att man vill  veta vad det är för resultat?

Jag har ju i princip drömt om min egen begravning flera gånger denna veckan och det är inte lätt att hålla skenet uppe om dagarna.

Nu tror jag ju iofs inte att det är något akut.jätteallvarligt-livshotande, men ändå, man blir ju rädd efter detta enorma pådrag med ct, mr och alla måååååånga rör med blod de tappat ur mig.

I alla fall så skulle sköterskan jag talade med imorse, be en annan läkare kolla på mitt ärende och ringa mig under dagen, och hon kunde inte förstå hur det kunde få gå till såhär.

Man är inte så kaxig när man står i ett kalt rum i en jädra sjukhusrock och stirrar på den enorma MR maskinen. Speciellt inte dagen efter "Tillsammans mot cancer" sänts på tv...

Tur att min mamma var med då jag fullkomligt bröt ihop när jag skulle lägga mej på britsen och åka in i röret..

En så känslokall sköterska jobbade den dagen så hon bara; --Ja om du nu kan lägga dej på britsen här så att jag kan spänna fast dej???"

Jag som har klaustrofobi tänkte att detta kommer aldrig att gå, men det lilla utrymmet var det minsta problemet.

När jag låg där fastspänd med öronproppar i och radiolurar med musik i, och de satte igång denna maskin som knakakde o dånade nåt fruktansvärt kände man sig så liten så liten och så hjälplös. 

28 år gammal och håller mamma i handen som ett litet barn.

Och påtal om barn. Under de 40 minuter som röntgen pågick han jag uppleva många av de mest underbara ögonblick i mitt liv; när pojkarna kom till världen och lades upp på mitt bröst, när jag o Jimmy svarade ja till varandra i kyrkan och tacksamheten till mina älskade morföräldrar som alltid stöttat mig i allt. Tänkte på mina syskon som jag älskar så mycket att det gör ont i hjärtat och så vidare. 

Jag tror att det är nån form av försvarsmekanism att man förbereder sig på det värsta...

  Man märker i sånna här tider vilka som finns för en på riktigt och vilka som verkligen bryr sig om en. Tack till alla er!!!   

Nu ska jag försöka ta tag i ytterligare en tenta som ska skrivas och sen åka ner till mormor och morfar och fortsätta skrivandet där. Jobbigt att vara ensam för tillfället??

Jag som brukar älska självvald ensamhet.