jobbig natt som vanligt :=))

Vaknat kl 00.00

01.30

03.00

04.00 och då kunde jag inte sova mera..Limme kom intassandes runt 04.30 och lade sig hos sin lilla mor.

07.15 tittar jag på klockan sista gången innan den ringer 30 min senare...hahaha..Ja vad ska man göra?

Jag känner mej som om jag vore schizofren eller nåt. Att man kan känna så många motsägelsefulla känslor på en och samma gång?

*Glädje

* Fullkomlig lycka över lillebror som snart ska titta ut

*Längtan

*Kärlek

och den inte fullt så roliga listan:

*Sorg

*Besvikelse

*Uppgivenhet

*Rädsla

och: ingen ide att någon skriver en kommentar i bloggen och undrar varför jag skriver just dessa substantiv, för ni som verkligen känner mig vet varför listan ser ut som den gör.

Var tvungen att sätta lite ord på allt som cirkulerar i mitt lilla huvud för tillfället..

Nu ska jag se om jag kan äta nåt som kanske stannar kvar denna gången??

Liam sitter varje morgon: -Mamma äta med! Mamma äta med!

Stackarn sitter och bjuder mig med sin sked eftersom jag inte ställer fram till mig själv..det är ingen mening att försöka bara ibland.

Men sen rätt vad det är går det jättebra att äta och inget illamående infinner sig.Och då gäller det att passa på!! :=))

Någon som läser detta som kanske har mått som jag?

Jävligt illamående från v. 33 och frammåt i graviditeten? Varför gör man det?

BM är ingen idé att fråga..hon bara ler och säger visst är väl graviditeten underbar??.......ehh..inte alltid!!

Men resultatet av den är det utan tvekan och det är ju det som gör att man orkar ändå!!

När lille Noah/Milo/ Mille eller vem det nu är som kommer till oss??

Sådär ja..då har man inte skrivit på ett par månader igen...eller 1 iallafall.

Men om jag inte har lust att skriva så gör jag det inte, helt enkelt.

Då var man snart färdig med denna graviditeten oxå..36:e veckan är jag i nu och 31 dagar kvar till BF..

Om den kommer såförtidigt som Liam, så betyder det att vi får en bebis på onsdag! Ja man kan ju alltid hoppas!

Tror som sagt att datumet som barnmorskan gett mig inte riktigt stämmer.

Om det går efter min egna uträkning så ska bebis ploppa ut 6:e december. Kan tyckas som en liten skillnad för vissa, men jag kan lova att för en höggravid känns det som en evighet!

Kan inte sova om nätterna, om jag mot förmodan skulle somna så vaknar jag med 1 timmes mellanrum för att antingen pinas av förvärkar eller för att behöva bege mig till damrummet för att kissa 3 droppar innan man ska böka ner sig i bingen igen och försöka hitta en position där man varken får kramp i ljmskarna eller i benen..inte alltid lätt.

Har börjat spy varje dag nu med..lite trist kan jag tycka..Har ätit 1 lagad middag på 5 dagar..Annars består min kost för tillfället av clementiner, juice och en och annan yoggi.

Sådär ja nu har man fått gnälla av sig denna dagen med.

Rädd är jag med denna gången...så in i h*lvetes rädd.

Att det ska gå som när jag födde Limme, att vi ska behöva stanna kvar, att jag inte ska fixa det mm..

Men inte många tar detta på allvar..de flesta bara fnyser och säger att nu är det lite sent att tänka på det!

Men herregud, jag var inte rädd innan, det är nu när förvärkarna gör sig kända på riktigt som jag blir rädd.

Tur att man i allafall har ett par personer i sin omgivning som frågar hur det är och verkligen VILL LYSSNA på svaret!!

En kvinna är gravid i 9 månader, ska det vara så svårt att visa lite empati för vad hon går igenom under en så kort period?

Citerar sida på internet om förlossningsrädsla:

Vad är kvinnan rädd för?

Kvinnors upplevelser påverkas av såväl fysiska som psykosociala faktorer. Att föda barn innebär så mycket mer än bara en fysisk process. Graviditeten har lett till att kvinnan mognat och syftar till en omgestaltning av hennes identitet. Hon blir aldrig mer den samma som hon varit, utan skall nu för evigt förändras till att bli mor. Förändringarna i hennes kropp och på det psykiska, personliga och sociala planet tvingar fram omställning och anpassning. Glädje och förväntan skiftar med oro och ängslan hos de flesta. Hos en del kvinnor tar oron övertaget och uttrycks som förlossningsrädsla.

Rädslan kan framkallas av olika faktorer:

• Förstföderskor uttrycker ofta sin rädsla i oro över hur det kan vara möjligt att föda fram ett barn utan att de skall gå sönder och rämna.
• Kanske har kvinnan negativa upplevelser från tidigare sjukhusvård.
• Sexuella utnyttjanden och övergrepp kan göra det särskilt svårt.
• Vanligt är rädsla för smärtan. En del tycker sig vara särskilt smärtkänsliga personer.
• Rädsla för att tappa kontrollen, för att dö eller förlora förståndet.
• Rädsla för att inte få hjälp, eller för att barnet skall skadas eller dö.
• Omföderskor har ofta en negativ upplevelse av en tidigare förlossning som ligger till grund för rädsla för att föda på nytt.
• En annan betydande faktor för att kvinnan kan känna rädsla inför att föda kan vara en dålig parrelation eller en dålig kontakt med sin egen mor.

Så kan det vara...Nähe..om man skulle ta och gosa lite med världens finaste underbaraste och något övertrötta unge nu??

Idag har vi inget vatten heller, då de håller på att spola rent alla ledningar i Kallinge så vi har varit utan den 8 i morse..har levt lite av ett campingliv här hemma idag!!

Men snart så är det tillbaka och då ska det bara spolas ur i alla kranar här hemma sen ska det fungera och vara fint vatten igen!!